01 september, 2012

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson

Jag tänker en del på titeln, att den blev bra för att den inte var självklar. Ekarna talar till barnet, till den gamla kvinnan innan hon ska dö, de är något att göra upp med som Simon en gång känner att han måste lämna bakom sig, och sen söker upp igen. De är religion? För någon annan religion finns inte i hans socialdemokratiska, ateistiska, arbetarhem. Ekarna, kanske den mest typiska svenska tron? Något i naturen, var det inte den tro som fanns in Sverige innan kristendomen? Tron på åskans gud, och växtligheten och ja - mm. Kanske tog den där kristendomen inte bort allt som var före hos oss.
För övrigt är boken extremt välskriven, och med böcker som är just extremt välskrivna kan de kännas så perfekta att de är svåra att älska. Därför kan jag bara gilla Simon och ekarna. Det finns inget blottande eller sårbart, svårt i författarens sätt att skriva. Men nog mycket research, arbete, tänkande. Den beskriver en familj, hur den byggs upp från man och kvinna, utvecklas med nära vänner, barn och barnbarn, ända tills kvinnan, som lika gärna kunde varit titelfigur, dör.
Karin och ekarna hade boken lika gärna kunnat heta. Den handlar lika mycket om Simons mamma.

Det här var min första bok av Marianne Fredriksson och jag kommer helt klart läsa nästa jag kommer över.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar