10 september, 2012

Camilla and the Horse av Christina Hesselholdt

”Finns det några sjuka fiskar till hajarna?” ”Jag vill ge dem till dem, jag vill ge dem till dem.” (sid 48) är exempel på ett beskrivande sätt att använda dialogsnuttar i återblickar, som jag tycker ger trovärdighet till berättelsen. 
Jag läser boken så att jag först läser delen med Alma, och Edward som jag tolkar som att det är Alma som berättar också (här i första delen). Alltså att båda är författarrösten, jag tycker de är så lika att jag inte kan se meningen med att ha delat upp dem. Det är som om författaren satt där gränsle på taket och förbannade konsten. Och sen Kristian, det är hennes man fattar jag. Och delen om alla doftprylar ger mig tydliga komiska bilder. Edward förstår jag inte – även när jag läser slutet av boken – vad han gjorde på taket i första delen?
Överhuvudtaget förstår jag inte varför just dessa noveller klumpats ihop på detta vis.
De enskilda texterna är välutvecklade, kompletta med sin dialog och händelser som berör mig och känns intressant och trovärdig. Men tillsammans blir de motsatsen – obegripliga och styltade, ansträngda; den totala kompositionen, om boken ska ses som en helhet, är varken rak eller cirkelformad. Intensiteten stegras inte, snarare blir man matt och avtrubbad då inga svar väntas ges. Är det en text, eller flera texter? Jag skulle svara flera, men ingenstans används ordet novellsamling (på omslag eller baksida). Utan hela boken har fått titeln av den näst sista berättelsen om Camilla och hennes hingst till man.
Ingen handling tycks binda dessa händelser samman, utan endast författarens person som jag känner starkt i alla, till den gräns att jag tror att jag skulle ha blivit mer indragen om alla händelser varit Almas. 
Bildspråket är begripligt och personligt, här finns inga klichéer, det är en hög självreflekterande nivå på texten, en självklar färdighet i skrivandet med energi som strömmar under ytan. Både berättarmässigt och tekniskt. Den är full av litterära- och andra intellektuella anspelningar, vilket gör att texten främst vänder sig till den gruppen av belästa/beresta läsare skulle jag tro. 

Det är lite som att någon som är uppenbart skicklig på att laga mat skulle totat ihop en tallrik med en snutt oxfilé, några färska smögen räkor, en klick förstklassig choklad mousse och finaste riven parmesan över allt. 

3/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar