10 september, 2012

Camilla and the Horse av Christina Hesselholdt

”Finns det några sjuka fiskar till hajarna?” ”Jag vill ge dem till dem, jag vill ge dem till dem.” (sid 48) är exempel på ett beskrivande sätt att använda dialogsnuttar i återblickar, som jag tycker ger trovärdighet till berättelsen. 
Jag läser boken så att jag först läser delen med Alma, och Edward som jag tolkar som att det är Alma som berättar också (här i första delen). Alltså att båda är författarrösten, jag tycker de är så lika att jag inte kan se meningen med att ha delat upp dem. Det är som om författaren satt där gränsle på taket och förbannade konsten. Och sen Kristian, det är hennes man fattar jag. Och delen om alla doftprylar ger mig tydliga komiska bilder. Edward förstår jag inte – även när jag läser slutet av boken – vad han gjorde på taket i första delen?
Överhuvudtaget förstår jag inte varför just dessa noveller klumpats ihop på detta vis.
De enskilda texterna är välutvecklade, kompletta med sin dialog och händelser som berör mig och känns intressant och trovärdig. Men tillsammans blir de motsatsen – obegripliga och styltade, ansträngda; den totala kompositionen, om boken ska ses som en helhet, är varken rak eller cirkelformad. Intensiteten stegras inte, snarare blir man matt och avtrubbad då inga svar väntas ges. Är det en text, eller flera texter? Jag skulle svara flera, men ingenstans används ordet novellsamling (på omslag eller baksida). Utan hela boken har fått titeln av den näst sista berättelsen om Camilla och hennes hingst till man.
Ingen handling tycks binda dessa händelser samman, utan endast författarens person som jag känner starkt i alla, till den gräns att jag tror att jag skulle ha blivit mer indragen om alla händelser varit Almas. 
Bildspråket är begripligt och personligt, här finns inga klichéer, det är en hög självreflekterande nivå på texten, en självklar färdighet i skrivandet med energi som strömmar under ytan. Både berättarmässigt och tekniskt. Den är full av litterära- och andra intellektuella anspelningar, vilket gör att texten främst vänder sig till den gruppen av belästa/beresta läsare skulle jag tro. 

Det är lite som att någon som är uppenbart skicklig på att laga mat skulle totat ihop en tallrik med en snutt oxfilé, några färska smögen räkor, en klick förstklassig choklad mousse och finaste riven parmesan över allt. 

3/5

01 september, 2012

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson

Jag tänker en del på titeln, att den blev bra för att den inte var självklar. Ekarna talar till barnet, till den gamla kvinnan innan hon ska dö, de är något att göra upp med som Simon en gång känner att han måste lämna bakom sig, och sen söker upp igen. De är religion? För någon annan religion finns inte i hans socialdemokratiska, ateistiska, arbetarhem. Ekarna, kanske den mest typiska svenska tron? Något i naturen, var det inte den tro som fanns in Sverige innan kristendomen? Tron på åskans gud, och växtligheten och ja - mm. Kanske tog den där kristendomen inte bort allt som var före hos oss.
För övrigt är boken extremt välskriven, och med böcker som är just extremt välskrivna kan de kännas så perfekta att de är svåra att älska. Därför kan jag bara gilla Simon och ekarna. Det finns inget blottande eller sårbart, svårt i författarens sätt att skriva. Men nog mycket research, arbete, tänkande. Den beskriver en familj, hur den byggs upp från man och kvinna, utvecklas med nära vänner, barn och barnbarn, ända tills kvinnan, som lika gärna kunde varit titelfigur, dör.
Karin och ekarna hade boken lika gärna kunnat heta. Den handlar lika mycket om Simons mamma.

Det här var min första bok av Marianne Fredriksson och jag kommer helt klart läsa nästa jag kommer över.

03 augusti, 2012

Kerstin Ekman

Vargskinnet
Kerstin Ekman

Jaha, nu bloggar jag på wordpress på engelska i ett år framöver. 365 days. Tänkte ändå uppdatera här med lite böcker... Läser nu Knausgård Min Kamp 2. Har läst Kerstin Ekman för första gången nu under min första hemska graviditetstid. Hittade faktiskt boken i hyllan när jag var inlagd med dropp på kvinnokliniken i Västerås. Tack central lasarettet. Jag kräktes alltså tills jag blev så uttorkad att jag måste ha dropp. Men så läste jag även denna bok, om en barnmorska som åker upp till Norrbotten och blir kvar där. Hon blir gravid med en man som gett henne ett vargskinn hon äcklats av. Aldrig att hon tänkt att han skulle kunna bli kär i den mannen, som vid första mötet symboliserade allt det okunniga, vilda, ociviliserade som var motsatsen till hennes uppväxt i Uppsala. Men så drar lusten, och hon blir gravid, och de lever ett bra liv med en handelsbod.