30 maj, 2010

Två romaner av Anne Sörman, lärare på Biskops-Arnös sommarskrivkurs, läser jag nu.
Sparka i mitt hjärta
Är en lyrisk prosaberättelse; en skilsmässa och nystart i prosastycken som liknar lyrik. Svepande beskrivningar, drömmar och verklighet vävs in och ut bland önskningar och farhågor.

Han skulle bära mig
Om att växa upp med en handikappad bror. Är utgiven på Lejd, det lilla Stockholmförlaget som ägnar sig en hel del åt lyrik. Antar att det är för de kvalitéerna de valt att ge ut hennes verk. Att hon har flikat in snuttar av sin vistelse i Palestina gör berättelsen stundvis för mig svårbegriplig. Hade jag inte läst på Wikipedia att hon varit i Palestina skulle jag nog inte ha förstått varifrån de plötsliga beskrivningarna av bombade hus som inte hör till vardagen hemma i Sverige kom ifrån, förrän på slutet när hon är så vuxen att hon åker dit och de blir en kronologisk del av berättelsen.

17 maj, 2010

Thirteen
****
Directed by: Catherine Hardwicke
A couple of really crazy girls in LA who'll do anything for a kick and are NOT the type of kids I ever hope to have.
Monster
***
Directed by: Patty Jenkins
Revenge story of an abused woman who gets back at her monsters - making her the monster.

13 maj, 2010

***
Jag har svårt för att skiva utan att avslöja slutet på berättelserna har jag märkt, och särskilt i det här fallet är det lockande. Men jag ska försöka låta bli. Berättelsen utspelar sig på Koh Phi Phi, Thailand. Det är hett och mamman till två tonårsdöttrar försöker förstå hur hon ska både vara en bra mamma och få plats med sig själv. När jag läser inser jag vad jobbigt hon har det, att hon inte kan prata eller dansa med folk utan att döttrarna tycker hon är pinsam. Vilket gissel. Samtidigt älskar hon dem, som barn - och med tillbakablickar på när hon ammade och vaggade dem - och som vuxna som hon ger dem den frihet deras pappa kanske inte tycker de ska ha. En förälders svåra beslut blandas med maktlösheten att man faktiskt inte kan besluta över vuxna barn. Varning är att början var trög, med ett helt onödigt kapitel som är en tillbakablick till när hon sitter i flygstolen på väg till Thailand - inget händer där, hoppa över. Men berättelsen blir bättre och bättre, främst när man förstår den psykologiska resan och slitningarna i mamman om hur hon ska ta hand om sina ungar, och när hon börjar granska turistsamhället kontra de inhemskas liv och lägga märke till sådant de vanliga turisterna inte ser/bryr sig om. Slutet var för mig en riktig överraskning som gav boken ett historiskt mervärde. Sedan är det ju skoj att jag själv varit på en liknande ö, Koh Tao, och gått på dykarskola, precis som dottern, och känner igen miljöerna.

700 dagar i Bagdad

Laura skickas iväg till FN högkvarteret i Bagdad. Det är en förvirrande resa, oklart vad hon ska göra där, en oklar konflikt med oändligt många aktörer och massor av historiska fakta i form av siffror och namn som låter så lika att de beblandas i mitt huvud till en Ali-Hussein-Shamer-al soppa. Hon döljer inte att boken varken är en fakta eller en skönlitterär, men som en dagboks/dokumentär-berättelse fast förenklad och förvrängd förmodligen. Jag läser vidare och det lönar sig snart för efter ett tag inser jag att det inte hade gått att skildra konflikten på ett enklare sätt, utan namnsoppan, årtalen, oklarheterna. För det är det som är verklighetens Bagdad - en soppa av historia, konflikter och gubbar som propagerar för olika vägval. Med ambivalensen som enda självklarhet låter Laura mig följa med bland de innersta kretsarna, premiärministern, FNs Bhutto, Gröna zonens hotell där högsta domarna i Saddams mål äter middag. Snart förstår jag att min guide är en viktig, insatt person. Hoppas att Laura Macdissi får fler intressanta jobb framöver så hon kan skriva böcker om det och göra världen lite mer begriplig.

Det är helt obegripligt, och jag vill att det ska vara helt obegripligt för mig, hur folk kan behandla barn så illa som fosterfamiljerna Fija råkar ut för. En självbiografisk skönlitterär roman, där huvudpersonen råkar ut för så många hemskheter att man undrar om det verkligen kan stämma. Kan man hamna i så många fosterfamiljer i rad som förgriper sig på barn eller är det ett och samma trauma hon bearbetar om och om? Berättelsen följer Fija och hennes fantasikompis Knuff när du slussas runt bland madrasser, källare och vindar hos försupna, missbrukande, och perversa vuxna medan soc blundar för allt de inte vill se. Sofia om det är såhär det ser ut i dagens fosterhems-Sverige hoppas jag att din bok når dit där folk som fattar beslut kan göra något åt det och att fler som blivit utsatta läser din bok och vågar tala ut. 

09 maj, 2010

Fishtank
Andrea Arnold
*****
Femtonåriga Mia (Katie Jarvis) har växt upp utan pappa. När mamman tar hem en kille som bryr sig om hela familjen - mamman, och två döttrar - faller alla för honom. Han har också fallit för familjen verkar det som, han är generös och ömsint, tar med dem på utflykt och jag tror att han verkligen bryr sig. Men i fyllan ligger han med Mia och efter det försvinner han. Han inser nog själv att han gjorde fel, och jag tror inte det var hans uppsåt från början då han var ihop med mamman. Mia spårar upp honom och hittar en fin villa med fru och barn. Allt det hon själv inte haft; trygghet, familj, fina saker, men framförallt en pappa. Besviken och förvirrad av hans dubbelliv kidnappar hon hans dotter - som hon själv önskar att hon var - och först efter att den lilla flickan nästa drunknat låter Mia henne springa hem. Filmen slutar med att hon skaffar sig en ny början och åker iväg med en mer jämnårig kille till Wales.
Bra bild, manus, musik, dialog, hela intrycket känns äkta och välregisserat. Inga onödiga spänningsscener fast den är ändå spännande, komisk utan att vara fånig, engagerande utan vara patetisk.
Många svenska namn i teamet vilket kan bero på att ljudet spelades in i Roy Anderssons Studio 24.

07 maj, 2010

I helgen hoppas jag se Fishtank av Andrea Arnold; brittisk slang är alltid roligt även om filmens ämnen inte verkar särskilt muntra.

05 maj, 2010

Att dyrka män. Flytta, vänta, åsidosätta alla annat för en man. Om det handlar båda de här två romanerna jag läst de senaste veckorna. Ruth Prawer Jhabvala  (även känd som manusförfattare till bl.a. Howards End)  skriver i sina nio noveller om flickor som dyrkar män. Ofta indier. Ofta konstnärer, politiker, pianister, filosofer, män med en ideologi kvinnorna kan anamma. Eller rättare sagt, det är ideologierna, inte männen kvinnorna vill åt. Liksom i Karolina Ramqvists roman "Flickvännen" är det livsstilen - i det fallet att vara ihop med en gangster - som kvinnorna tillber, och de hade aldrig valt den mannen om han inte representerat en ideologi. Männen blir små, så obetydliga att de inte ens behöver närvara i berättelserna, och kvinnorna och deras tankar tar all plats. I Ramqvists berättelse finns mannen bara med på bokens sista sida då han kommer hem, och inte ens då får vi se hans ansikte så obetydlig är han. Medan flickvännens tankar fyller varenda sida och är så viktiga att det till och med antecknas varje gång hon torkar av diskbänken med "speciella servetter för rostfritt stål". I Jhabvalas noveller är männen frånvarande, i sina ateljéer, på turnéer och resor, medan det är kvinnornas känsloliv som utgör berättelserna. Starka kvinnor, säger Flickvännen. Gopis, säger en av Jhabvalas karaktärer. Hursomhelst fängslande, lättlästa, roande, välskrivna kvinnoskildringar som jag rekommenderar.  

04 maj, 2010

Blomkålsgratäng med pasta och tomater


Jag hade en blomkål hemma, köpt för att blomkål väl ska vara nyttigt, men visste inte vad jag skulle göra av den. Googlade "blomkål recept" och fick fram detta: Receptet i DN 

Blev en ****-stjärnig succé med citronvatten till.

02 maj, 2010

The Emancipation of Man

Well, this is my first post in English. I haven't chosen to write in English because I want to encourage the anglifying of culture - on the contrary. I want a more diverse input in cultural debate and therefor I think it's a good idea that voices be heard from all corners, including my little northern corner of Sweden. So I'm simply chosing English so that more people can understand and read me. I hope the language won't change my way of expressing myself. I hope to, like the film maker Werner Herzog, have the English language bend for my expressions rather than the other way around.

So, the first post in English is inspired by the celebrating of 1st of May. A political, red, historically socialdemocratic workers' holiday when the people traditionally marched with signs through town centres. This year it rained, and I for one was bored and prefered to seek out the only places open on bank holidays (red days we call them in Sweden) - large multinational superkapitalist store chains. Toys R' Us. Probably the staff are forced to work and not allowed to have a union. So that's where I went, though I'm not proud to say it, and browsed the overpriced toys. And anyway to get to the point, it's this speech I want to post today, not mine but this one, by former Swedish minister of state Olof Palme:

Olof Palme on The Emancipation of Man

This speach should be completely outdated today, having been made 30 years ago. But unfortunately it is not, politicians debate the same things today as if they were almost new ideas. Just shows how long it takes to change society.

01 maj, 2010

Jag funderar på att byta språk på bloggen till engelska för att få en större publik, eftersom min enda läsare tycks vara Pettson. Vad tycker du om det P? Hänger du kvar ändå eller förlorar jag 100% av min publik, är du bra på engelska?
Whip it
Regi Drew Barrymore
****
Slutkänslan är att jag vill vara en av skridskotjejerna med Juliette Lewis, Drew Barrymore, Kristen Wiig, Ellen Page... Fara runt en bana i hög fart med roliga kläder och brottas. En fin, rolig, film som säger en del om val man har att göra både som tonåring och förälder. Att man ska stötta men inte välja åt sitt barn, och att man som barn ska uppskatta det föräldrarna gör även om de inte är perfekta. Härligt att se en så välfungerande familj - när man är less på alla norénska familjeskildringar. Det är svårt att sätta ett betyg på regin i sig, eftersom alla skådisar är så duktiga, men jag tror nog Drew får mer än godkänt på sin insats som debutregissör. Manuset kunde stundtals varit bättre, men det är få filmer jag inte kan säga så om. Det ska bli roligt att se vad hon hittar på nästa gång, det tänker jag inte missa. Vill du läsa en längre recension gå till den här bloggen.