24 mars, 2009


mirandajuly.com
Filmskaparen, författaren och konstnären Miranda Julys sajt kräver ett lösenord. Vilket som helst. ”Töm huvudet och leta i ditt inre, om det inte hjälper så stirra in i ett ljus”, uppmanar hon. Jag hittar på ett eget ord, starwiggle, och släpps in. Med den poetiska vardagssurrealistiska debutfilmen Me and You and Everyone We Know 2005 och den självbiografiska novellsamlingen No one Belongs Here More than You 2007, har July en plats bland USAs artsy-existensiella-allkonstnärer. Tydliga etiketter för film, böcker, performance osv leder till listor av verk, och gör det enkelt att navigera. Hennes quirkiga stil präglar stillbilder och filmsammanfattningar, bilddokumentation och beskrivningar av performances. Den som får lust att flytta till Berkeley, skaffa märkliga kroppsrörelsemönster och klä sig i missmatchande kläder har blivit nog inspirerad.

19 mars, 2009


I senaste numret av Samtiden, en tidskrift för politik, litteratur och samhälle, intervjuar Zadie Smith Ian McEwan. Smiths andra bok, Autograph Man, var en total flopp. Min utgåva var så full av slarvfel, stavfel och dubbla ord så jag fick känslan av att inte ens korrekturläsarna vågade trotsa hennes gyllene penna efter framgångarna med White Teeth. Historien om en autographjägare höll inte ihop. Med On Beauty hämtade hon tillbaka lite av det hon tappat och den prisades för att vara tekniskt begåvad, fast någon vidare känsla fanns inte. Trots att Smith inte är så het intresserar den här artikeln mig mest. För i övrigt innehåller tidskriften fruktansvärda dokumentära krigsbilder och bedövande tråkiga illustrationer. Som till exempel en hel sida blyertsteckningar av klossar. Senapsfärgade och daskigt vinröda sidflikar piggar inte heller upp. Glanslöst. De tycks ha förväxlat seriöst med torrt. Trots detta, och den riktigt dåliga bilden på IanMcEwan frilagd mot en gulgrön bakgrund som framhäver den rödflammiga hyn, läser jag den tjugosidiga intervjun. Tillslut är det ändå det inledande citatet där McEwan säger sig ogilla dogmer som fastnar mest. Om det inte vore för det trista omslaget med suddiga grå foton på en gäll gul bakgrund - gult och svart, naturens mest avskräckande färger som varnar ”kom inte hit”, huggormens och tigers favoritfärger - och att allt är skrivet på norska, skulle jag kanske läsa Samtiden igen. Men antagligen inte.

13 mars, 2009


Författaren, förlaggaren och bloggaren Linda Skugge har nått ett paradigmskifte. Med hånglet och musiken som ideologi frälste hon tonårstjejer, sedan blev det familjeåren, och nu är hon framme vid ”sex, pengar och särboskap”. Hon skiljer sig från mannen hon varit tillsammans med i fjorton år och citerar ’68 parollen, Äktenskap är förtryck. Uttrycket myntades av Mary Wollstonecraft redan 1790, så bättre två hundra år sent än aldrig kan man säga.Men anledningen Skugge ger till skilsmässan är inte bristande kärlek, utan att hon inte längre behöver en man eftersom hon nu kan köpa hushållsnära tjänster. Det är ju bra. Om det är det man har sin man till. Alva Myrdals dröm om en yrkesarbetande kvinna med tre eller fyra barn som tas om hand på dagis och har hemarbetet avskilt från familjen – mat i mathiss, tvätten i tvättnedkast – tycks besannad, fast i liberal form. Skugge kan skilja sig och betala en man för att tvätta bilen i stället som hon säger.Skilsmässorna har ökat hela tiden sedan 1900, med undantag för 50-talet som fortfarande hyllas och bearbetas av tjejer i klänning som vill baka småkakor i funkishus fulla av Bruno Mattson-möbler, och vi får anta att det har gjort människor friare att bestämma över sina egna liv. Det viktorianska England kom med en vettig idé, att äktenskap ska bygga på kärlek - och skilsmässorna på bristande sådan. När äktenskapet har förvandlats till något som kan bytas mot hushållsnära tjänster är det dags att bryta upp.